Under de 15 första åren var bolagets ekonomi tillfredsställande. Den slutliga uppgörelsen som bolaget hade med Jehander gav dem (bolaget) 2150 av deras egna aktier. När man år 1901 sålde 1831 av dessa aktier fick bolaget 274 460 kronor. Med dessa pengar skaffade sig bolaget en reservfond och pengarna gav också bolaget möjligheten att betala dem gamla bankskulder man hade från byggnadstiden. Skulderna blev dock högre än väntat. I början av byggandet av järnvägen lånade man 1 miljon kronor från Skandinaviska Kredit AB och 375 000 kronor från Bohus Läns Enskilda Bank. Det blev en massa krångel från år 1908, då man höjde dem korta lånen från 100 000 kronor till 250 000 kronor. Bolaget fick dock hjälp år 1925 av Enskilda Järnvägars Pensionskassa, som gav bolaget 20 000 kronor per år fram till 1940. Det statslån som fanns betalade man inte riktigt fram till år 1907 och fick kritik på grund av det. År 1913 sänktes lånet till 1 miljon 117 411 kronor och år 1924 fick man ändra låneformen till tre olika lån. Bolaget lyckades ändå inte med att betala statslånet och skulden växte till över 2 miljoner kronor. År 1933 förhandlade man med staten om en ändring av lånet, nu för tredje gången. Man lyckades få bort 1 miljon 468 646 kronor och 98 öre, och man delade upp statslånet i tre lån med 200 000 kronor i varje. Det första skulle vara betalt år 1938, det andra år 1940 och det tredje lånet skulle vara betalt år 1942. Dessa lån var orsaken till att bolaget förstatligades år 1940.
Trafikkostnaderna var högre än driftkostnaderna förutom åren år 1921, 1930, 1932, 1938 samt första halvåret 1940. Orsaken till detta var minskad inkomst av godstransporterna, samt på grund av de driftuppehåll som var vid de dalsländska bruken. I flera fall var strejker orsaken till dessa uppehåll, men år 1932 var det en brand i Billingsfors bruk som var orsaken till att trafikkostnaderna var högre än driftkostnaderna.
Efter den stora förlusten år 1921 satte man in motorvagnen Auto nr 1. Efter denna ekonomiska kris bad styrelsen kommunerna i Dalsland, samt Uddevalla stad om stöd för att klara statslånet. Det var dock endast Färgelanda och Uddevalla som hade en tillräcklig ekonomi för att kunna hjälpa bolaget. År 1932 låg bolaget på den så kallade konkursens brant, men man gjorde vissa besparingar och överlevde även denna kris. År 1935 kom man fram med ett avtal tillsammans med UVHJ om en gemensam driftförvaltning. ULB skulle betala tre femtedelar av denna kostnad, medan UVHJ betalade två femtedelar. Tiden då priset på kol och smörjmedel ökade, samt efter löneförhöjningarna var det påfrestande för bolaget. År 1918 var man till och med tvungna att öka priset på biljetterna i klass tre med 70 procent och i klass två med 110 procent och för att transportera gods ökade kostnaderna med 140 procent. Dessa hårda tider för bolaget närmade sitt slut då man helt enkelt var tvungna att ge upp ULB och ge allt till staten.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar