Inför den senaste kommunindelningsreformen var riktpunkten att en
svensk kommun år 1975 skulle ha minst 8 000 invånare. I dag finns 48
kommuner som befinner sig under denna nivå. I många av dessa ligger
folkmängden långt under vad som då bedömdes vara ett nödvändigt
befolkningsunderlag för att få ett tillräckligt väl differentierat
näringsliv och därmed en bärkraftig ekonomisk utveckling som på
sikt kan garantera tillgången till en fungerande kommunal service.
32 av de 48 kommuner som i dag har under 8 000 invånare ingår i
gruppen av Sveriges 100 sårbara kommuner. Det kan framstå som en
förhållandevis hög andel, men betyder samtidigt att 16 kommuner med
under 8 000 invånare, dvs. en tredjedel av dessa kommuner, inte kan
betecknas som sårbara och därmed måste bedömas ha relativt goda
förutsättningar för en bärkraftig utveckling. Detta talar i sin tur för att
den nedre gränsen för hur stor befolkning en kommun bör ha för att få
en bärkraftig utveckling i dag är väsentligt lägre än 8 000 invånare.
Detta kan i så fall förklaras med att kommunikationerna har förbättrats
– inte minst genom Internet – och att småföretagandet har vuxit i
betydelse. Den ökade betydelsen av tjänster, småföretagande och förmåga
att anpassa produktionen till vad de enskilda kunderna vill ha,
och den på samma gång minskade betydelsen av stordriftsfördelar
och tillverkningsindustri, kan med andra ord ha bidragit till att
minska de minsta kommunernas sårbarhet.
Borde då inte ett livskraftigt företagande i fler svenska kommuner på
sikt kunna innebära att näringslivet utvecklas så att sårbarheten minskar
eller helt försvinner i flertalet svenska kommuner? Genom att låta
tidigare undersökningar av sårbarhet tjäna som referensmaterial är
det möjligt att åtminstone belysa frågan.
När jämförelsen görs är det emellertid viktigt att komma ihåg att tidigare definitioner på sårbarhet
fokuserade på beroendet av enskilda tillverkningsföretag och inte
inkluderade faktorer som företagsklimat, företagandets omfattning
och andelen av befolkningen som är i arbete.
Man kan inte finansiera offentliga jobb med offentliga jobb.
I en studie som gjordes på data från år 1980 identifierades 39 kommuner
som särskilt sårbara.26 Av dessa återfinns i dag 28 på listan över
Sveriges 100 sårbara kommuner.
En tredjedel eller 13 av de kommuner som identifierades som särskilt sårbara år 1980 kan i dag beskrivas som genuint sårbara, dvs. de tillhör Sveriges 33 mest sårbara kommuner.
Dessa är Hofors, Hällefors, Filipstad, Olofström, Fagersta,
Emmaboda, Ludvika, Hagfors, Finspång, Gullspång, Bengtsfors,
Nordmaling och Karlskoga.
Dessa kommuner har således framstått som i hög grad sårbara i två undersökningar med olika definition på sårbarhet och med 30 års mellanrum. Förutom att det stärker argumenten för att dessa kommuner verkligen är sårbara tyder det också på att sårbarhet är ett problem som i hög grad är bestående.
Det har också tillkommit ett relativt stort antal sårbara kommuner sedan 1980. Så mycket som 20 av de 33 kommuner som nu är genuint sårbara ingick inte i gruppen av 39 särskilt sårbara kommuner i den tidigare undersökningen.
Av dessa är nio från Bergslagen med omnejd, nämligen Ljusnarsberg, Skinnskatteberg, Eda, Grums, Storfors, Laxå, Lindesberg, Surahammar och Degerfors.
Ytterligare några kan beskrivas som satelliter till Bergslagen, nämligen
Oxelösund, Sandviken, Färgelanda, Södertälje och möjligen också Älvkarleby.27
Så frågan om sårbarhet handlar om hur tillgången på jobben ska säkras
i de svenska kommunerna. Men ytterst rör frågan hur många, i huvudsak små, kommuner ska kunna överleva på sikt.
En viktig del i överlevnaden är att det finns arbetstillfällen. Utan dessa minskar gradvis möjligheterna att leva och verka i kommunen och den kommunala servicen förlorar sitt underlag.
Källa ( Svenskt näringslivs)
svensk kommun år 1975 skulle ha minst 8 000 invånare. I dag finns 48
kommuner som befinner sig under denna nivå. I många av dessa ligger
folkmängden långt under vad som då bedömdes vara ett nödvändigt
befolkningsunderlag för att få ett tillräckligt väl differentierat
näringsliv och därmed en bärkraftig ekonomisk utveckling som på
sikt kan garantera tillgången till en fungerande kommunal service.
32 av de 48 kommuner som i dag har under 8 000 invånare ingår i
gruppen av Sveriges 100 sårbara kommuner. Det kan framstå som en
förhållandevis hög andel, men betyder samtidigt att 16 kommuner med
under 8 000 invånare, dvs. en tredjedel av dessa kommuner, inte kan
betecknas som sårbara och därmed måste bedömas ha relativt goda
förutsättningar för en bärkraftig utveckling. Detta talar i sin tur för att
den nedre gränsen för hur stor befolkning en kommun bör ha för att få
en bärkraftig utveckling i dag är väsentligt lägre än 8 000 invånare.
Detta kan i så fall förklaras med att kommunikationerna har förbättrats
– inte minst genom Internet – och att småföretagandet har vuxit i
betydelse. Den ökade betydelsen av tjänster, småföretagande och förmåga
att anpassa produktionen till vad de enskilda kunderna vill ha,
och den på samma gång minskade betydelsen av stordriftsfördelar
och tillverkningsindustri, kan med andra ord ha bidragit till att
minska de minsta kommunernas sårbarhet.
Borde då inte ett livskraftigt företagande i fler svenska kommuner på
sikt kunna innebära att näringslivet utvecklas så att sårbarheten minskar
eller helt försvinner i flertalet svenska kommuner? Genom att låta
tidigare undersökningar av sårbarhet tjäna som referensmaterial är
det möjligt att åtminstone belysa frågan.
När jämförelsen görs är det emellertid viktigt att komma ihåg att tidigare definitioner på sårbarhet
fokuserade på beroendet av enskilda tillverkningsföretag och inte
inkluderade faktorer som företagsklimat, företagandets omfattning
och andelen av befolkningen som är i arbete.
Man kan inte finansiera offentliga jobb med offentliga jobb.
I en studie som gjordes på data från år 1980 identifierades 39 kommuner
som särskilt sårbara.26 Av dessa återfinns i dag 28 på listan över
Sveriges 100 sårbara kommuner.
En tredjedel eller 13 av de kommuner som identifierades som särskilt sårbara år 1980 kan i dag beskrivas som genuint sårbara, dvs. de tillhör Sveriges 33 mest sårbara kommuner.
Dessa är Hofors, Hällefors, Filipstad, Olofström, Fagersta,
Emmaboda, Ludvika, Hagfors, Finspång, Gullspång, Bengtsfors,
Nordmaling och Karlskoga.
Dessa kommuner har således framstått som i hög grad sårbara i två undersökningar med olika definition på sårbarhet och med 30 års mellanrum. Förutom att det stärker argumenten för att dessa kommuner verkligen är sårbara tyder det också på att sårbarhet är ett problem som i hög grad är bestående.
Det har också tillkommit ett relativt stort antal sårbara kommuner sedan 1980. Så mycket som 20 av de 33 kommuner som nu är genuint sårbara ingick inte i gruppen av 39 särskilt sårbara kommuner i den tidigare undersökningen.
Av dessa är nio från Bergslagen med omnejd, nämligen Ljusnarsberg, Skinnskatteberg, Eda, Grums, Storfors, Laxå, Lindesberg, Surahammar och Degerfors.
Ytterligare några kan beskrivas som satelliter till Bergslagen, nämligen
Oxelösund, Sandviken, Färgelanda, Södertälje och möjligen också Älvkarleby.27
Så frågan om sårbarhet handlar om hur tillgången på jobben ska säkras
i de svenska kommunerna. Men ytterst rör frågan hur många, i huvudsak små, kommuner ska kunna överleva på sikt.
En viktig del i överlevnaden är att det finns arbetstillfällen. Utan dessa minskar gradvis möjligheterna att leva och verka i kommunen och den kommunala servicen förlorar sitt underlag.
Källa ( Svenskt näringslivs)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar